Flemish Baroque Era Painter, 1564-1635 known as Josse de Momper, is one of the most important Flemish landscape painters between Pieter Brueghel the Elder and Peter Paul Rubens. Brueghel's influence is clearly evident in this many of de Momper's paintings. Born in 1564 in Antwerp, Joos de Momper was first apprenticed to his father. In the 1580s, he travelled to Italy to study art. De Momper primarily painted landscapes, the genre for which he was well-regarded during his lifetime. He painted both fantasy landscapes, viewed from a high vantage point and employing a conventional Mannerist color transition of brown in the foreground to blue and finally green in the background, and more realistic landscapes with a lower viewpoint and more natural colors. His wide panoramas also feature groups of figures. Only a small number of the 500 paintings attributed to De Momper are signed, and just one is dated.  Related Paintings of Joos de Momper :. | Mountain Scene with Bridges | Winter Landscape | Landscape with the Temptation of Christ | The ambush | Monks Hermitage in a Cave |
Related Artists:
hedvig eleonoras
Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, född 23 oktober 1636, död 24 november 1715, var svensk drottning och riksföreståndare, dotter till Fredrik III av Holstein-Gottorp och Marie Elisabeth av Sachsen och gift i november 1654 med Karl X Gustav. Hon var med honom i Polen 1656 och i Danmark 1658. Hon var Sveriges drottning i sex år, men de facto "första dam" till sin död 1715, i femtiofem års tid. Hon blev änka 1660 och levde som änkedrottning i ytterligare 55 år. Kung Karl II av England friade till henne något år efter makens död, men hon tackade nej, med den formella motiveringen att hon önskade vara sin döde make evigt trogen. Hon satt i förmyndarregeringarna för både sin son Karl XI och sin sonson Karl XII, 1660-1672 samt 1697, och sedan i rådet 1700-1713, men hade i verkligheten aldrig så mycket att göra med politik, utan var nöjd med att formellt presidera över regeringen och hovet som monarkins symboliska överhuvud och representant. Hon stödde dock den profranska och antidanska policy som fördes av regenterna. Hennes son var djupt beroende av henne i hela sitt liv; då han blev gammal nog att sitta med vid regeringens sammanträden, talade han inte direkt till ledamöterna, han viskade i stället vad han ville veta till riksänkedrottningen, och Hedvig Eleonora frågade sedan regeringen med hög röst vad han ville veta. Då sorgeperioden formellt bröts år 1663 var hon värdinna för omfattande festligheter, och det var i hennes namn Sveriges första fasta teater öppnades i Stora Bollhuset och Lejonkulan 1667. Hedvig Eleonora, "Riksänkedrottningen", hade en dominant och temperamentsfull personlighet och dominerade det svenska hovet totalt fram till sin död. Även efter sin sons giftermål 1680 och fram till sin död 1715 var hon den verkliga drottningen och behöll sin position som "första dam"; sonen kallade henne "drottningen" och sin fru för "min fru". Under stora nordiska kriget var hon 1700-13 representant för kungen, men intresserade sig inte heller nu mycket för politik- vid audienser för utländska sändebud kunde antingen "moltiga" eller gapskratta åt dem. Hon intresserade sig för kortspel och arkitektur. Hon kunde spela kort till inpå småtimmarna. Drottningholms slott samt Strömsholms slott påbörjades av henne. Vid båda slotten lät hon anlägga stora parker i tidens stil.
Nathaniel Sichel
painted Arab Women on a Rooftop in 1843-1907
Andrea Appiani
Italian Neoclassical Painter, 1754-1817 was an Italian neoclassical painter. He was born at Milan. He had been intended to follow his father's career in medicine but instead entered the private academy of the painter Carlo Maria Giudici (1723?C1804). He received instruction in drawing, copying mainly from sculpture and prints. He then joined the class of the fresco painter Antonio de' Giorgi, which was held at the Ambrosiana picture gallery in Milan. He also frequented the studio of Martin Knoller, where he deepened his knowledge of painting in oils; and he studied anatomy at the Ospedale Maggiore in Milan with the sculptor Gaetano Monti. His interest in aesthetic issues was stimulated by the classical poet Giuseppe Parini, whom he drew in two fine pencil portraits. In 1776 he entered the Accademia di Belle Arti di Brera to follow the painting courses of Giuliano Traballesi, from whom he received a mastery of the fresco technique. His best pieces are in the church of San Maria presso San Celso and the royal palace at Milan, almost rival those of his master. He was made pensioned artist to the Kingdom of Italy by Napoleon, but lost his allowance after the events of 1814 and fell into poverty. During his stint as court painter he rendered portraits of Napoleon and the chief personages of his regime.